Följ Fridas väg mot Mount Everest Base Camp – dag 11

Per Liestam, 10 dec, 2012

På väg mot Base Camp.

Tisdag 23 oktober – dag 11
(Till Dag 1, Dag 2, Dag 3, Dag 4, Dag 5, Dag 6
Dag 7Dag 8Dag 9Dag 10)

Idomin-salvan hjälpte inte utan det kliade lika mycket som innan. Frukost kl 5.30 och start från lodgen kl 6. Rätt behaglig vandring och jag börjar känna mig piggare och mer som mig själv igen. Vandringen går lätt uppåt och vi möter flera andra vandrare på vägen ju närmare Gorak Shep vi kommer. Vid backen innan vi anländer till Gorak Shep är en jak på väg att knuffa en tjej i strömmen med sin stora packning. Allt går bra och varken djur eller tjej hamnar ner i vattnet. Uppe på toppen av denna backe får vi se en lavin till vänster om toppen Kala Patthar. Vackert!

Kala Patthar i bakgrunden.

Vi lunchar i Gorak Shep på samma lodge där vi kommer att tillbringa natten. Vi är nu på 5140 möh. Jag mår bra ända tills jag går in på lodgen. Då börjar lätt huvudvärk komma och även lite trötthet. Jag försöker få i mig lite makaroner. Och citronte såklart! Citronte är min standarddryck till frukost, lunch och middag här på berget. Efter lunch börjar vandringen mot det efterlängtade målet – Mt Everest Base Camp (5364 möh).

Tobias stannar kvar på lodgen och vilar. Han har haft oturen att bli drabbad av höjdsjuka. För honom har det visat sig genom sömnbrist och näsblod och på vägen upp till Gorak Shep gick det lite vingligt. Efter ungefär 15 minuter droppar även Mona av, hon känner att hon inte har orken. Efter ytterligare en kvart är jag nära på att vända om. Jag känner av höjden i huvudet och börjar må illa. Tröttheten tar över och gråten är nära. Jag är SÅ nära nu, vill inte vända.

Guiden Mahesh kommer ifatt mig och föreslår att jag kanske gick för fort i senaste stigningen. Det kan stämma eftersom jag kände mig pigg och förväntansfull på morgonen. Jag gör ett försök att gå vidare genom att andas stora, djupa andetag, gå långsamt, pausa ofta, dricka vatten och äta lite Snickers. Vi blir efter den övriga gruppen, men Mahesh går tålmodigt med mig, bär min väska och bjuder mig på nötter. Flera vandrare passerar mig och även ett eller annat jak-/kotåg. Mahesh pekar ut det kända Khumbu-isfallet när det börjar synas och även Everest-toppen där den syns (toppen syns inte från Base Camp). På andra sidan ett intilliggande berg är Tibet.

En skymt av tältlägret.

Vi passerar ”Old Everest Base Camp”, inget spår som visar att det har funnits där. Lägret flyttades för ca 25 år sedan och ligger nu ca 30-60 minuters promenad längre bort. På håll kan jag se tältlägret, som är så gott som tomt vid denna årstid (högsäsong för att nå toppen på 8848 möh är på våren) och även bönflaggorna med en stor ansamling glada vandrare. För att komma dit går vi förbi ett stort isblock och en stor stenhög. Stigen ändras hela tiden eftersom stenarna rör på sig. När Mahesh och jag når Base Camp är det ett gäng på ca 16 personer på plats som håller på och fotograferas tillsammans. Halva min grupp mötte vi på vägen upp till Base Camp. Mahesh fotograferar mig vid Base Camp-skylten där jag stolt står med min Ålandsflagga :)

Framme!!!

Tvivlen om jag verkligen skulle ta mig hela vägen har infunnit sig vid flera tillfällen, särskilt när jag hade feber häromdagen och tidigare på dagen när höjdsjukan började kännas av. Nu är jag här, där så många klättrare börjar sin väg mot att nå ”Himmelens huvud”, som berget heter på sanskrit, eller ”Universums moder” (tibetansk skrift). Det känns lite ensamt att stå själv vid skylten så Mahesh ställer upp och poserar med mig. Tack Mahesh! :)

Efter en stund kommer Lina, Jimmy, Johan, Lars-Ove och assisterande guiden Prem tillbaka från tältlägret. Med Prems bristfälliga engelska har de trott att nya B.C. är vid tältlägret och edet gamla vid skylten. Haha, stackare som fick gå hela vägen upp och ner för istoppar för att gå hela vägen till tälten. Lina poserar med mig framför skylten innan vi startar vår vandring tillbaka till Gorak Shep. Mahesh springer i förväg med min väska för att kolla till Tobias och Mona. Prem går med oss i sakta mak. Han verkar dock ha lite bråttom för att vi ska hinna tillbaka innan det blir mörkt.

En av lavinerna.

Vid Base Camp är syrehalten endast 50% jämfört med vid havsnivå. En del vaknar av att de har svårt att andas, vilket jag har haft turen att slippa. När vi har vandrat ca 2/3 av returen till lodgen börjar jag må dåligt som jag gjorde i början av vandringen efter lunch. Jag inser att det jobbiga inte var att ta sig till B.C. utan därifrån.

Det har varit en lång dag, en av de mest påfrestande. Innan en lång backe måste jag sätta mig en stund för att andas, äta lite nötter och dricka vatten. Det var många timmar sedan vi åt lunch och jag hade ingen aptit att äta upp hela måltiden. Hungern slår mig plötsligt hårt och jag märker att mina krafter sinar. Lina har tagit sig uppför backen medan jag vilar och hon skyndar till lodgen eftersom hon fryser och också mår dåligt.

Jimmy, Johan och Lars-Ove följer mig sakta uppför backen där Prem väntar. Tacka vet jag vandringsstavar, guld värda i situationer som denna! Illamåendes vågar jag inte gå snabbt, men känner mig samtidigt stressad av den snabbt nedgående solen. Jag vill inte fastna i mörkret på en stenig och klippig stig i Himalaya. Min pannlampa är i väskan som Mahesh sprang iväg med. Jag har ficklampa på mobilen och de andra har pannlampor om så skulle behövas. Jag känner mig taskig som sinkar dem i skymningen, men samtidigt behöver jag deras stöd. Hungern har nu övergått i illamående och jag kämpar med tanken om det är bäst att spy eller hålla emot. Jag håller emot.

Samtidigt som jag blir allt svagare försöker jag fokusera på stigen som ska ta mig tillbaka till lodgen innan det är becksvart. Ögonen börjar vänja sig vid den allt mörkare skymningen. Det kommer ett klipparti i stigen och Prem hoppar bredvid mig och stödjer min armbåge så att jag inte ska kliva fel och ramla bland de stora stenblocken. Till slut kommer vi till en liten ökensträcka som jag vet att ligger nära lodgen. Jag känner mig som en tom zombie som flyger över sanden även fastän varje steg är en ansträngning. Mahesh möter oss utanför lodgen. Min kommentar: ”One lemon tea and one toast please. Outside.” (Det var tydligen -10 grader utomhus då fick jag höra i efterhand.) Mahesh: ”Outside? It’s better if you come inside.” Jag: ”Outside. Otherwise I might throw up.” Så jag sitter där ute på en sten och dricker mitt citronte och knaprar på ett rostat bröd för att återfå lite krafter.

Samtidigt ser jag vandrare på väg nerför Kala Patthar (5540 möh). Deras pannlampor lyser som små eldflugor i mörkret. Jag ser även stjärnorna lysa ovanför bergstopparna. Efter en stund känner jag att jag klarar av att gå in – fortfarande zombiestyle! Jag ligger som ett fruset kolli på sängen tills jag orkar klä om – med hjälp av rumskompisen Lina som får ta av mig skorna (tack Lina!). Med lite viljekraft orkar jag gå genom hela korridoren till toaletten och sedan till allrummet för middag. Mona undrar om jag håller på att svimma. Det gör jag inte, snarare somnar för att kroppen inte orkar något. Det känns som att min kropp behöver dropp. Så här svag har jag aldrig känt mig tidigare. Jag försöker få i mig lite vitlökssoppa, platt chapatibröd och äpple. Det går sådär. Jag tar med mig halva brödet och kryper ner i sovsäcken. Somnar direkt. Vid 23-tiden vaknar jag. Jag fortsätter knapra på brödet och äter även lite russing och nötter för att få i mig något. Jag passar även på att skicka SMS till pojkvännen och föräldrarna för att berätta att jag kom hela vägen till Base Camp. Lycka! Samtidigt tonar jag ner hur matt jag blev på tillbakavägen så att de inte ska oroa sig. Jag vaknar en gång till under natten och fortsätter knapra russin.

Vidare till dag 12.

Ålands flagga.
Mahesh och Ålands flagga.
Per Liestam

Previous Marketing Manager