Från misär till drömtillvaro

Per Liestam, 12 jan, 2009

Efter nästan 10 månaders mammaledighet är jag nu tillbaka på Blueberry för att jobba med det roligaste jag vet: att se till att andra får chansen att uppleva hur det är att studera, bo, jobba och resa utomlands. Det är några år kvar tills att min son kan åka på en språkresa till Málaga eller ta ett säsongsjobb i London, men jag har redan nu börjat fundera på vart han kan tänkas vilja åka, hur det kommer att kännas för mig som förälder och hur kul det ska bli att hälsa på honom! Sådana tankar har lett till att jag tänkt tillbaka mycket på mina egen utlandserfarenheter, och jag tänkte delge er ett av mina många härliga minnen från mina äventyr utomlands. Det började dock lite mindre muntert…

Året var 2002 och jag var på väg mot det kanske största äventyr jag dittills varit med om: jag skulle till Sydamerika, med första stopp Peru. Där hade jag fått kontakt med en språkskola som undervisade i både spanska och engelska, och löfte om att jobba som engelsklärare där. Det enda jag hade var en biljett till Lima och en adress till skolan, som låg i Cusco, den gamla inkahuvudstaden. Jag var verkligen jättetaggad och exalterad. Med två års spanskstudier i bagaget kändes det som att jag nog skulle klara av språket utan större problem och jag såg fram emot minst 10 månaders liv i Sydamerika. Framme i Lima bodde jag två nätter på ett vandrarhem som jag bokat hemifrån, och gjorde lite sightseeing samt bokade en flygbiljett till Cusco. Nästa dag var jag tillbaka på flygplatsen igen, tidigt på morgonen, för att flyga den dryga timme det tar till Cusco i bergen. 

I Cusco hade jag inte ens ett vandrarhem bokat (modigt eller dumdristigt? frågar jag mig själv idag, men då kände det bara naturligt) men flygplatsen ligger väldigt nära centrum och taxi kostade nästan ingenting, så jag bad att bli avsläppt på stora torget. NU var det som att äventyret började på riktigt. När jag stod där med min 60-liters ryggsäck, min dagryggsäck, pengabältet tätt intill kroppen och ingenting annat än ett löst erbjudande om jobb  och Lonely Planets guidebok och tittade upp på bergen som omslöt mig, DÅ kändes det häftigt. 

Jag kommer inte ihåg riktigt hur jag bar mig åt, men jag tror att jag helt enkelt strosade runt på smågator tills jag hittade en byggnad med skylten ”hostería”. Jag knackade på och frågade mannen som öppnade på knackig spanska (mina hårt förvärvade kunskaper verkade som bortblåsta) om det fanns ett rum ledigt. Det fanns det och jag inkvarterades i ett stort men dragigt rum med en stor säng med en färgglad filt på. Cusco ligger på 3200 meters höjd över havet och det är ganska vanligt att man får höjdsjuka när man först kommer dit, särskilt om man snabbt förflyttar sig från havsnivå, som man gör när man flyger från Lima. Jag kände dock ingenting, utan gav mig ut en sväng på stan för att köpa lite mat. När jag kom tillbaka till vandrarhemmet kände jag hur allting började snurra. Hela rummet tycktes gunga och jag var så yr att jag var tvungen att lägga mig ner. De följande timmarna minns jag inte mycket av, mer än att vandrarhemsägaren knackade på och undrade om allt var bra. Han förstod nog ganska snabbt hur det låg till, för han kom med extra filtar som han lade över mig där jag låg helt utslagen i sängen och ställde en flaska vatten bredvid. Hela natten gick i konstiga feberdrömmar, men när jag vaknade på morgonen hade allt lugnat ner sig (trodde jag), förutom att jag kände mig ganska medtagen. 

Jag kom till Cusco en fredag och skolan jag skulle jobba på hade inte öppet över helgen. Jag fick därför ge mig till tåls och roa mig själv ett par dagar innan jag kunde gå dit och få information om när (eller ens om) jag kunde börja etc. Och vad hände? Jo, jag bröt ihop totalt. Jag vet inte om det var sviterna av höjdsjukan, vanlig hemlängtan, den främmande maten, att jag var ensam eller en kombination av allt det och mer, men jag var helt otröstlig. Jag låg på mitt rum och grät så tårarna sprutade. Jag kände mig så ensam, jag längtade efter min familj och jag trodde att jag begått ett stort misstag genom att åka till Peru. Jag kände det som att jag aldrig skulle få några vänner, att jag absolut inte skulle trivas och att jag aldrig skulle lära mig spanska ordentligt. Jag tröstade mig med amerikansk choklad (Hersheys) och den enda skvallertidning som Cusco kunde uppbringa (People) och satt och tröståt i min säng, omväxlande läsandes People och tittandes i mitt lilla fotoalbum som jag hade med mig hemifrån. 

Eftersom ni läst min inledning om ”härliga minnen” förstår ni kanske att det blev bättre. Och det ganska fort. Jag gick till skolan på måndagen och blev ganska väl mottagen. Jag fick en bra deal med undervisning i engelska mot privatlektioner i spanska + lite lön; jag hittade en lägenhet som jag delade med en engelsk tjej; jag träffade massa människor på skolan och genom min flatmate; jag tyckte fantastiskt bra om min gulliga spansklärare Beni och lärade mig massor; jag hängde med på vandringar och utflykter som anordnades av skolan och fick bland annat tälta på 4500 meters höjd och bada i naturliga källor i bergen; jag lärde mig att hitta i Cusco lika bra som i min hemstad Stockholm (låt gå för att Cusco är bra mycket mindre, men på tre månader är det ganska bra jobbat); jag upptäckte mysiga barer och caféer som blev mina stamställen; jag fick besök av en kompis från mitt universitet som pluggade i Chile och vi vandrade Inkaleden tillsammans, en av de allra allra häftigaste saker jag gjort i hela mitt liv; jag frossade i färsk fruktsallad till frukost för en spottstyver; jag mejlade långa mejl med inscannade bilder (före digitalkamerans tid) och gjorde mina vänner därhemma avundsjuka.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Och jag tillbringade precis 10 månader i Sydamerika, med fortsättning i Bolivia, Argentina och Chile. Jag kunde till och med peta in jobb, resor OCH studier under den perioden. Det är klart: att bli mamma slår det allra mesta, men mitt år i Sydamerika ligger väldigt högt på listan över höjdpunkterna i mitt liv. Och det trots att det började så eländigt. Jag tror nog att min son kommer att ge sig ut på en hel del äventyr när han blir äldre, precis som ni är på väg att göra snart. Och jag ska försöka komma ihåg att säga till honom att om det känns jobbigt då och då så är det helt okej, och i de allra flesta fall så blir det bättre. Jag tror till och med att det blir ännu bättre om man först mår lite uselt och längtar hem, för då blir segern ännu större än om det hade gått helt galant från början. Han kommer säkert inte att lyssna på mig, för vid det laget är jag en mossig tant som inte vet vad hon snackar om. Men ni som inte har mig till mamma: lita på mig. Och ha det så himla bra där ute i världen!

Per Liestam

Previous Marketing Manager