På äventyrsresa i Venezuela

Per Liestam, 3 mar, 2011

Hösten hade precis slagit sig till ro när jag lämnade allt jag kände vid. Med mina nya vandrarkängor, nyinköpta backpackerväska (jag lyckats packa på vippen för tung) och digitalkamera tog jag flyget mot Venezuela – Drömresan.

På äventyrsresa i Venezuela
På äventyrsresa i Venezuela

Första natten, dödströtta efter den långa resan och innerligt längtande efter en mjuk säng att somna in i, fick vi snarare en kalldusch då det blev till att sova i hängmattor. Två nätter senare svor jag vid att sova i hängmatta för all framtid. Helt underbart! Jag var inte den enda som hade den känslan.

Vi blev ett stort gäng på tjugofem ungdomar varav tjugotre kom från Danmark. Trots att jag haft brevvän från Danmark sedan tolv år tillbaka var jag totalt förbryllad under deras rappa konversationer. De flesta talade hellre danska framför engelska. Motvilligt får jag medge att jag blev en fena på det danska språket. Inte lika duktig på spanskan dessvärre, vilket vi blev undervisade i. Våra fantastiska guider (en bunt levnadsglada venezuelare) lärde oss även dansa salsa, integrera med lokalbefolkningen och gav nyttig fakta om de platser vi reste till.

Under de två månader jag befann mig i Venezuela (detta fantastiska land med höga berg, häpnandsväckande vattenfall, underbara solnedgångar, pulserande nätter och njutbara vatten) reste vi till Mérida (Studentstaden med billig mat och häftiga nattklubbar), Los Llanos (Slättlandskapet med mängder av myggor, en kelgris till myrslok som gjorde oss sällskap om morgonen i hängmattan. Axla en anaconda och fiska/äta piraya hörde till vardagen), Choroni (Surfparadiset med Pirates of Caribbean-stränder i verkliga livet), Gran Sabana (Vida vidder, lekfulla vattenfall och tältning), Roraima (Berget vi alla räckte fingret åt när den sex dagars vandringen/klättningen var över. Men som jag också är så förbannat stolt över att ha klarat av), Santa Elena och Brasilien (Välbehövt vilande på hotell och en dagstripp till Brasilien för shopping och god mat), Angelfalls/Canaima (Var en av de fjorton som valde en ”utöver”resa till världens högsta vattenfall och naturområdet runt i kring. Vandring under vattenfall, båtfärder och en simtur i ungdomskällan. Ett ord. Wow!), Orinoco Delta (I Amazonas djungel fick vi bo och leva med warao-indianerna. Vandra i djungeln, slåss mot mygg och se månen smila) och inte allra minst vårt alldeles ”egna” camp i Playa Colorada (Snorklingturer, delfinspaning och många morgondopp i soluppgången).

Vänner för livet

Hemlängtan var inte ett faktum för mig trots detta var min längsta resa på egenhand hittills. Trots möjlighet att ringa och mejla hem när vi kom in till städer och internetcaféer, frånstod jag de flesta tillfällen som gavs. Jag ville hellre njuta av varje stund tillsammans med mina vänner och av omgivingen.

Min familj är ingen berest sådan. Vid mitt beslut att resa var de skeptiska och osäkra då det inte fanns någon annan de kände som gjort något liknande. Äventyra i två månader. Men jag kunde inte släppa resan till Venezuela med tanken. Resan som tycktes innehålla allt. Den 24 september 2010 begav mig iväg trots deras tveksamma tillit men värmande lyckoönskningar.

För mig, Blueberry – äventyrsresor är ett häftigt sätt att resa på. Från första stund gäller det och glömma tid och rum. Se till att bara flyta med strömmen. Leva i nuet och inte oroa sig det minsta för vad som komma skall. Allt är redan ordnat och du är omhändertagen. Njut istället, för fortare än du anar blir de dagarna inget mer än underbara bilder och glädjande minnen.

Tips! Var ödmjuk mot de människor du möter, använd engelskan, träna på spanskan när du är där och var modig så kommer du får vänner för livet!

Jag kände ingen innan jag for. Idag har jag vänner för livet. Vi saknar varandra varje dag. Mitt närmsta tjejgäng och jag blev starkt sammansvetsade. Vi var de tuffa, lite grabbigare som inte riktigt föll in i ”mallen”-typerna. Vi blev sjuka för jämnan och skadade oss vid flertal tillfällen (lyckoamuletter blev ett välinvesterat smycke) och trots det med breda leenden på våra läppar. . Vi var de något äldre än genomsnittet i gruppen (trots att jag bara fyllt tjugoett under första veckan där). Vi hängde hellre med guiderna än de övriga i gruppen, vilket höll engelskan på topp och spanskan igång. Vi stannade hellre uppe hela nätterna, sov om dagarna (när tillfälle gavs), badade med kläder på, drack rom och cola till frukost.

Vi fann verkligen varandra och nya sidor väcktes till liv hos var och en. Jag vet med stor säkerhet att vi alla växte som människor under denna resa. Mod, självständighet, empati, språkutveckling, danskunskaper.

Venezuela

Tänk inte mer nu, res på äventyrsresa till Venezuela och känn dig äntligen som hemma! Du vill aldrig resa hem. Tro mig, jag var trots allt den mest otursförföljda under min grupps resa. Krashlandning efter paragliding, bara för och nämna något. Ärr på lillfingret idag, jag ser på det med leende ögon. Bergsklättning i dimma, skydiving med fjärilar i magen, modiga kliv nedför vattenfall, penduling utför en bro med frihetskänsla i själen. Det här är Venezuela genom mina ögon, mina upplevelser, mina minnen. Se det, upplev det och minns det för resten av ditt liv!

Muchas abrasos para ti!

// Karna Arvidsson

Per Liestam

Previous Marketing Manager