Året på BIMM i London var mitt bästa!
Efter gymnasiet arbetade jag med diverse jobb. Jag kände mig ganska trött på att bara jobba och ville uppleva något nytt, samtidigt kände jag att det var dags att börja studera.
Första tiden i London
Det var en resa till London som gav mig mersmak för storstaden. Pulsen, kulturen och vänligheten var det jag föll för först. Sedan visste jag att London är musikens huvudstad och att det var här jag måste sätta ner mina fötter för att fullfölja min dröm. En killkompis till mig, som jag träffat genom en sångpedagog, föreslog att jag skulle söka till BIMM (Tidigare Tech Music School) Englands största samtida musikskola. Jag ville ju verkligen utveckla mitt intresse och fast det kändes jättenervöst att flytta ensam utomlands, gjorde jag det och kom in på skolan. Dagen då jag lämnade Arlanda och skulle vinka adjö till min mamma grät jag floder. Flygvärdinnan fick komma och ge mig extra servetter för att torka bort tårarna. Men snart skulle tårar bytas ut mot skratt.
De första dagarna bodde jag hos en bekant, sedan följde en vecka på hotell för att till sist flytta in i huset som jag skulle dela med tre brittiska killar. Huset låg helt perfekt, fem minuter från skolan och i ett privat område, som man bara har tillträde till som boende. Det kändes väldigt säkert. De flesta studenter bodde på gångavstånd från skolan, på så sätt hade vi nära till varandra och kunde umgås mycket på fritiden. Vi gick ofta på olika spelningar och ibland gigade även jag. Varje dag är det över hundrafemtio spelningar i London, är man duktig så är det inte svårt att få en spelning. En av tjejerna jag hängde mycket med är idag en av mina närmsta vänner. Hon är också från Stockholm. Det är ganska komiskt hur vi gick en så lång omväg för att lära känna varandra.
Stöttande klasskamrater och duktiga lärare
Jag gick i skolan måndag till fredag i den mest underbara klassen jag någonsin haft. Vi var en internationell klass med studenter från Frankrike, Sverige, Spanien och självklart England. Mina klasskamrater har blivit vänner för livet och jag är otroligt tacksam fär att jag funnit dem. Då jag gick inriktning sång, bestod våra lektioner av uppträdanden, piano undervisning, notläsning, stämsång, låtskriveri, scenisk gestaltning och en hel del annat. Det var ett oerhört högt tempo och man var tvungen att alltid vara förberedd. Ibland fick vi kliva upp på scenen och improvisera en uppgift vi fick på plats. Till en början var det lite otäckt, men med tiden så vande jag mig. Stödet jag fick av mina klasskamrater gjorde att jag efter ett tag kände mig mycket säkrare och vågade släppa loss i mina uppträdanden. För det handlar faktiskt om att få uttrycka något, att tillåta vår fulla kapacitet som musiker och som människor att blomma ut. Vi övade mycket på det i ämnet scenisk gestaltning, vissa hade mer erfarenhet av det än andra, delvis pga ålder. Just det här ämnet gav mig otroligt mycket, framförallt självförtroende. I ett annat ämne, LPW (Live Performance Workshop) fick vi varje vecka uppträda med en låt tillsammans med andra elever som studerade instrument (trummor, gitarr, piano och bas) på skolan. Tillsammans blev vi ett band och varje vecka fick vi en ny låt att öva in. Vi gick igenom allt ifrån blues, rock, reggae, soul, pop till jazz.
Lokalerna på skolan är moderna och bra, framförallt är lärarna så otroligt duktiga. Många av skolans lärare har jobbat med internationella popstjärnor och andra välkända musiker över hela världen. Dom har en bred kunskap och är jättevänliga. Till skillnad mot den svenska skolan så känner man sina lärare på ett annat sätt. De är lite mer som kompisar och ofta stöter man på många av dem på fredagskvällarna på den lokala puben. Där hänger också många studenter från skolan och jag vet att det finns möjlighet att få spelningar där. Skolan ligger i närheten av Chiswick som är en mysig stadsdel i västra London. Där finns många restauranger, pubar och fik. Innan vi hade teoretiska prov satt jag ofta på Starbucks i Chiswick med en Vanilla Latte i handen och pluggade.
BIMM är mer än bara studier
Nästan lika mycket som jag älskar musik, älskar jag att festa. Vi gick ut rätt mycket på krogen i området vi bodde på, men ofta åkte vi också in till centrala London. Där finns det många roliga klubbar, om man bara hittar rätt. Jag försökte att hålla mig borta från de kända turiststråken runt Leicester Square då de mest känns som en finlandskryssning. Istället hängde jag en del på Movida, Sketch och Bungalow 8. Nattlivet i Brick Lane är också jättespännande, där samlas alla möjliga typer av människor samtidigt för att gå på spelningar eller för att festa på de minst sagt speciella klubbarna. Där finns också en jättebra söndagsmarknad där de säljer second hand-kläder och -smycken. Som student är man ju ganska fattig, men jag var ändå rätt trött på att bara handla på Primark och Brick Lanes söndagsmarknad är inte speciellt dyrt, så det blev en hel del fynd där.
Varje år hålls examen på O2 Shepherd’s Bush Empire. Där får endast tio utvalda band spela. Vi var alla jättespända och hoppades att vi skulle få spela på den legendariska scenen som kända artister som Jay Z och Lady Gaga spelat på. Tre stycken från min klass blev utvalda och jag var en av dem. Det var nog det roligaste jag varit med om. Det var en publik på över tvåtusen personer, det är det största antalet människor jag sjungit för. Då jag fyllde år i samma veva som vår examen kom min storasyster och överraskade mig dagarna innan, hon fanns i publiken då jag sjöng och det var jättekul att få ha någon med mig från Sverige då. Jag var jättestolt och det här kändes verkligen som ett bevis för min utveckling under året.
Det bästa året
Jag stannade i London några veckor efter examen för att umgås med alla vänner och verkligen njuta av att bara vara i London. Vi från klassen hade grillfester och på midsommarafton tog jag och min svenska vän med resten av klassen till Hyde Park, där svenska ambassaden anordnar midsommarfirande varje år.
Det var verkligen jätte tungt när det var dags att bege sig till Heathrow och lämna London och England. Förutom att jag utvecklats så otroligt mycket inom musiken, har min engelska blivit jättebra. Jag har alltid velat ha en brittisk dialekt och nu äntligen har jag fått det. Det här året har varit mitt bästa utan tvekan och med vetskapen om att England och London är så pass nära Sverige, känns det mindre jobbigt. Jag har faktiskt redan planerat en resa tillbaka till London, hur länge jag stannar, vet jag faktiskt inte.
/Teresa kastrup
